Intervju med Robert Aschberg

Intervju med 2024 års mottagare av Lukas Bonniers Stora Journalistpris: Robert Aschberg

Vad har Robert Aschberg inte gjort i svenskt medieliv sen han tågade in som reporter på Expressen för över 40 år sen? Startat tidning, tevekanal, teveformat, radioprogram. Lanserat pruttgubbar, jagat ubåtar, intervjuat seriemördare, bevakat krig, rest jorden runt på 80 timmar, gjort sig allmänt omöjlig och fruktad.

Robert Aschberg, en institution som ingen vill vara utan; tveklöst en av Sveriges färgstarkaste journalister.

Expressen, Tidningen Z, TV 3, Strix television, Radio 1, Diskutabelt, Expedition Robinson, Aschberg Direkt, Trolljägarna, 200 sekunder, kolumnist, och snart det sociala experimentet Jagad.

Provokatör, folkbildare, buffel. Idealist, yttrandefrihetskämpe, cyniker. Kristallen, Stora Radiopriset, Stora Journalistpriset, Publicistklubbens ordförande… och nu Lukas Bonniers Stora Journalistpris, den finaste utmärkelsen en publicist kan få.

72 år och fortfarande nyfiken, hårdskjutande och ansvarsutkrävande.

Den väldiga Grand danois hunden Folke nosar närgånget när Robert Aschberg öppnar dörren till lägenheten på söder i Stockholm. Precis som sin husse ser han farligare ut än han är.

– Folk undrar varför jag alltid är så sur. Men jag är inte alls sur. Jag har möjligen ett utseende som gör att jag ser arg ut. Det är ett lyte som har tjänat mig väl. Det har varit lukrativt.

Nu har Robert Aschberg tilldelats Stora Journalistpriset för andra gången. Första gången var 1991, då delade han priset med Stina Dabrowski. Vad har han gjort av diplomet?

– Det hänger i min verkstad på landet. Bland andra priser och grejer jag fått och konstiga foton på skrotgubbar som jag känt. Jag har en relativt stor verkstad med travers och svarv och svets och sånt.

Finns det nån symbolik i att det hänger i verkstan? – Ha ha, det vet jag inte, men jag är nog inte mycket för att showa med sånt där. Det är jättekul så klart och ett väldigt erkännande. Jag är lättrörd och brukar grina när fiolerna kommer in i nån jävla teveserie, men i verkligheten är jag det inte. Jag är nog ganska kontrollerad tror jag.

Var det när du klev in på Expressen 28 år gammal som din journalistiska karriär började? – Jag hade kört buss och sopor och haft andra hederliga jobb i flera år och tänkte plugga medicin. Då sa min kompis Jörgen Widsell att jag skulle skita i det, för det tar så lång tid. Bli journalist istället! Då tänkte jag: Nu är jag det! Och så började jag frilansa och sålde till Se, Gnistan och Evangeli Härold bara för att få in grejer. Efter ett halvår sökte en konstig tidning som hette Saxons veckotidning journalister. I ett år jobbade jag där och låg i tills nån tipsade Expressen, och jag fick ett vick.

Året var 1981. Robert Aschberg började med två bylines första dan, fick en klapp på axeln, och sen låg han i där också.

– Jag jobbade fruktansvärt mycket. Expressen blev mitt universitet, det låter som en floskel, men det var så det var. Jag var jävligt sugen på att jobba. Tyckte det var kul att vara journalist och hade kul. Det var lite galnare på kvällstidningarna på den tiden. Jag var hungrig på allt och sen var jag byline-kåt.

Efter sju år lämnade han Expressen för att vara med att starta tidningen Z, finansierad av Jan Stenbeck.

– Det var ett hopp rakt ut i intet. Vi hade träffat Stenbeck och det verkade kul, han var hygglig och generös. Och så fick vi starta en egen tidning. Vi tittade på tidningen Spy som den hette i USA, och lite andra förlagor.

Var det ett definierande ögonblick i din journalistiska karriär? – Ja, på sätt och vis. För de började tjata om teve och de tjatade och tjatade. Jag var inte rädd, men jag var inte heller ett dugg intresserad. När jag sen gick med på det så var det nog ett definierande ögonblick. Allt var mycket friare. Vi kunde ju göra vad vi ville. Högt som lågt. Det var en vändpunkt bort från en normal journalistkarriär.”

Alla nya format som du varit med och skapat, är det du som hittat på dem, eller är du en utförare? – Jag har inte haft många originalidéer. Jag var med och startade och producerade Efterlyst, men det var ju amerikanskt. Diskutabelt var också en kopia, men jag kom på namnet för det funkade i både Norge, Sverige och Danmark. 200 sekunder tog jag från en halvfascist i Petersburg teve som hade 600 sekunder. Men jag har lyckats vrida till grejerna.

Vad är det som driver dig? – Jag vet inte. Morsan sa att jag var manisk. Jag gillar när det händer saker, så det är väl kickar jag söker. Det får man inom journalistiken om man har lite tur och en plattform där det finns utrymme för sånt.

– När man talar om sig själv ljuger man alltid, medvetet eller omedvetet. Jag går inte och grubblar på mig själv men jag är jävligt nyfiken. Inte bara på sånt jag träffar på som journalist utan på allt från grävmaskiner till människor. Nån cocktail-kille är jag inte som står och minglar.

När du ser tillbaka verkar mycket handla om att ha haft kul. Vad har varit viktigt? – Det är klart att det varit väldigt tillfredsställande när jag har kunnat visa på missförhållanden eller avslöja saker som har lett till förändring. Det har jag nog gjort med både politiker, företag och pampar. Det är nåt jag drivits av, men jag är rädd för att låta pretentiös.

Har den där figuren som tuff och bister journalistbuffel blivit en persona som du ikläder dig? Du känner dig egentligen inte sån? – Nej, det är inte så att jag går in i en roll. Jag förställer mig inte. I vissa lägen skruvar jag upp grejer, men jag är nog ganska mycket som jag är till vardags också. Jag är mig själv.

– När vi började med teveprogrammet Diskutabelt på sin tid var det ju väldigt stökigt. Det var ett alternativ till Sveriges Television och det är klart att vi skruvade upp stämningen. Jag behövde inte vara förment objektiv utan kunde köra mina åsikter, och det tyckte väl folk var spännande. Det berörde och skapade känslor, men det var inte teater.

När du fick Stora Journalistpriset första gången så var det för att du förnyat intervjutekniken med provokation. Är provokation en bra intervjuteknik? – Det kan det vara ibland, men inte konstant. I vissa situationer är den det, men det måste kombineras med lyhördhet, kunskap och ett mål. Anders Holmberg högaktar jag för han är så bra, men det vanligaste felet du ser rookies göra är att dom inte lyssnar. De sitter och tittar i sitt manus och funderar på nästa fråga. Ska du vara bufflig måste du hitta smågrejer att hugga på och det gör du genom att lyssna noga.

Finns det nåt du skäms över? – Ja det gör det väl. En gång jag gick på en människa som jag inte visste var psykiskt instabil, men det har jag raderat. Jag hoppas jag inte har sårat folk. Förarga är en sak, såra är något annat.

– Och så skäms jag för att jag missade Refaat El-Sayeds doktorshatt när jag jobbade på Expressen fast jag var den på spåret. Jag talade med universitetet i Kairo och allting, men jag tyckte inte det var en så stor grej. Det var ju en felbedömning!

Du har alltid gått på tvärs. Är det viktigt? – Jag vet inte om jag alltid gått på tvärs, men jag är inte rädd för att göra det. Att utmana! TV3 och Radio 1 gick på tvärs. En del reportage har inte varit salongsfähiga. Jag tänker inte på pruttomanen, men jag har brutit med gängse rutiner. Det är kul att retas lite grann!

Är du rädd nån gång? – Aldrig för min säkerhet. Jag har fått besök på min arbetsplats och nån gång har jag väl haft skydd. Men inte rädd, det kanske är dumdristigt. Det mesta av all den skit man får som journalist är varmluft.

– Rädd var jag när de trodde att jag hade lungcancer. Då var det mörka moln och jag dränkte det i whisky för att kunna sova. De tog bort en bit av lungan, men sen visade det sig att det inte var en tumör utan en förkalkad lymfkörtel. Jag var skraj.

– Det som skrämmer mig nu är inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten som den här regeringen och i viss mån tidigare håller på att införa på löpande band. Utlandsspionerilagen, sändningstillstånd, rättsdatabaser… massor med såna grejer. Och självcensur där journalister undviker vissa ämnen för att de inte orkar med dreven.

Du har jobbat mycket ideellt, till exempel med Expo och Sjöräddningssällskapet, men är du också en cyniker? – Lite grann kanske. Jag kan nog vara cynisk, känna förakt för politikers svammel och luftpastejer.

Du ska fylla 73, hur länge tänker du hålla på? – Jag är en rastlös typ och kan inte tänka mig att sitta still. Att få hålla på med så många olika saker har varit ett privilegium. Så omväxlande och berikande. Att gå den här vingliga vägen har varit roligare än den raka. Jag håller på så länge jag får. Nu har jag jättekul.

Vad ska du hänga det nya diplomet. – Jag vet inte, det börjar bli så fullt i verkstan. Men jag är glad åt det, så missförstå mig inte. Verkstan är närmast en helig plats.

Av: Stefan Mehr

Juryns motivering: Som TV-pionjär stod han för det nyskapande och gränslösa, som grävare står han för mod och ihärdighet och – inte minst – som publicist står han i täten i striden mot de mörka krafter som försöker riva ner det öppna samhället.